Årets julgran
Jag har alltid haft en riktig gran. Hemma hos päronen och hemma hos mig själv sen det blev så. Jag tycker det är värt den städningen som barren medför när man får lukta på granris och vårda den med vatten och socker. Morfar har alltid varit den i släkten som hugger granar till alla, men förra året var jag den enda kvar som ville ha en riktig. Därför föreslog morfar att vi skulle ge oss ut på plastgransjakt i Umeå och hitta den finaste som jag skulle få av honom. Självklart tog det emot men att be honom, som fyller 89 i vår, att pallra sig ut i skogen ändå tar ju emot ännu mer.. 
Vi hittade en fin gran på plantagen som är stor och tät. Jättefin faktiskt, även om den inte doftar som jag hade önskat. Jag kommer bära med mig denna gran mååånga år och alltid tänka på morfar, även om det senare kanske kan bli en riktig emellanåt.
 
 
 
 
Vecka Nitton (igen)
Som jag nämnde i inlägget om ultraljudet så blev vi alltså ackade 4 dagar. Det kan ju komma att ändras mer efter nästa ultraljud men just nu är det såhär och det betyder att jag är nu i vecka 19 och för att vara exakt 18+3 idag. Vi byter nu vecka på söndagar och inte onsdagar som förut.
Jag känner bebisen mer och mer sparka där inne. Hon ligger nedanför naveln och det är där det känns små sparkar. Jag kan också se rörelserna ibland om man ser huden och det går också känna med handen. Dock är det svårt för J att känna än då jag tror det förstärks för mig från insidan också.
HUR SOM så är det fantastiskt. Jag vill känna mer!
 
Annars mår jag... vad tror ni... Jo bra såklart.
Hehe, som alltid.
Kram!
Första sparkarna!
Dagen innan ultraljudet (Alltså den 22/12) så kände jag första sparkarna.
Jag halvsatt i sängen och såg på tv då jag kände det pirret jag skrivit om förut. Då lyfte jag av täcket för att se magen och då såg jag hur det sparkade till. Jag la dit handen och fick känna ännu en spark.. Sen bröt jag ihop totalt och kände mig så genomlycklig.
Ringde upp J för att berätta men när han väl svarade kunde jag inte riktigt få fram ord.. Hehe. Han blev såklart rädd då jag ringer och storgråter men tillslut kunde jag säga att 'jag känner bebisen'. Då frågade han om det var bra, antagligen eftersom jag stortjöt... Såklart var det bra och han kunde nog glädjas lite med mig även om han blev mest rädd av samtalet.
 
Det var så fantastiskt och jag lär ju känna kroppen och bebisen bättre och bättre och känner igen sparkarna när de kommer nu.
Njuter nåt så fruktansvärt av hennes små sparkar ♥