Snedsteg och okontroll
Som utlovat så lovade jag att berätta om mina snedsteg. Hittills. Lovar att det kommer fler.

För typ 3 veckor sen var jag hos päronen och rastade hunden. Sen tvärlånade jag toaletten innan jag skulle vidare. Då har dom en handdukstork på väggen som sticker ut lite. Så när jag skulle resa mig och vända mig om.. Precis. Så slår jag huvudet i den. Det är inte snedsteget, nejnej.
Jag blir såklart arg på den (vem hade inte blivit det på någon som är i vägen) så jag slår till den helt enkelt. Jag slår handukstorken. Alltså en metallgrej. För att den var i vägen. Punkt.

Några dagar senare så skulle jag äta en efterlängtad middag. Palt. Du som tycker om det vet att det är absolut ingenting utan en stor klick smör och lingonsylt, och mjölk såklart. Först blev tallriken kvar för länge i micron, vilket resulterade i brända fingertoppar och ett snabbt tapp av porslinet. Men det klarade sig. Sen satte jag mig tillrätta och klickade upp smöret, som smälter för snabbt på den övervarma tallriken (smör till palt är godast i en klump, ja) så jag ska skyndar att öppna lingonsyltburken som jag fick av mamma på min födelsedag.
Går den att få upp? NEJ
Är Jesper hemma och kan hjälpa mig? NEJ
Jag försöker öppna så desperat att jag får ont i handlederna och skickar iväg ett sms till mamma: 
"Tack för lingonsylten som jag skulle äta till min palt! Bara det att den inte går att öpnna. Men tack!"
Det går faktiskt så långt att jag är påväg att gå över till grannen.. Men istället sjunker jag ihop i soffan och börjar gråta. G-R-Å-T-A över att jag inte kan äta min palt med lingonsylt. Så jag slänger den lite försiktigt (?) ner på mattan. Då låter det *vakum-som-släpper-ljud*, så jag torkar tårarna och öppnar burken.

Det sista är mycket mindre actionfyllt. Det handlar bara om att jag inte kan höra en kärlekslåt längre utan att börja gråta och tänka på hur lycklig jag är som har min Jesper och att vi faktiskt ska ha ett barn tillsammans!
 
Det är inte lätt när hormonerna bestämmer.
Nåväl.
Vecka Sju
Igår gick vi, enligt min app, in i vecka 7. Det känns ju ASlänge! .. Fast verkligen ingenting egentligen, med tanke vad som väntar framför oss.
 
Symptom: Ont i brösten (Mamma, du kramade mig så hårt igår att jag fick säga Aj, hoppas du inget anade då! haha) och så nedrans lätt trött. Alltså pigg när jag kommer till skolan sen efter en timme har jag svårt att hänga med och när jag kommer hem efter lunch, då dagarna tack och lov sällan är längre än så, så är det soffan dirr och någon timme. Sen har jag svårt att få tillbaka energin och ta mig upp igen. Som idag, det tog 2 timmar i soffan innan jag nu pluggat nästan 1 innan det behövs en paus igen. Sen är jag småsugen på att äta hela tiden, fast de har jag nog alltid varit.... hehe.
Sen sover jag dåligt på nätterna också, alltså brösten ömmar så dom går inte att sova på /Magsovaren. Sen är det faktiskt såhär att den lilla micro-sekunden jag hinner vakna till när jag vänder mig typ, så börjar jag tänka på detta roliga. Jag ska bli mamma. Jesper ska bli pappa. (Casper ska bli storebror....ish) Och det lixom väller över inom mig. Jag börjar tänka på kommande mysmånader när magen växer och släkten klämmer. Jul. Sen mot våren med målet att träffa bebis. Sen då? Jo VÄRLDENS bästa sommar. Alltså. 
Vem kan sova när dessa tankar kommer?

Speciellt när man inte kan bestämma över känslorna längre. Jag kan berätta om 3 snedsteg jag gjort hittills. 

I nästa inlägg.
 
En eller tre månader kvar
Båda alternativen känns så otroligt långt bort. Men tiden har ju gått snabbt i livet fram tills nu.. Känns det som.. Så låt oss hoppas satt den fortsätter likaså.

24 Oktober har vi första besöket hos barnmorskan. Fördelen med att det är så långt borta är att det inte blir lika lång väntan till nästa besök och ultraljudet. Oh herreminje.. De ständigt flygande fjärilarna i magen kom på besök igen. Detta är så sjukt! roligt!
 
Nästa datum om 3 månader vet vi väl alla vad det är, min favorithögtid! Julafton! Då ska det mysas med lillbulan.