Jag har alltid mått bra av struktur. Av att få ha regelbundna tider i livet och att veta hur morgondagen kommer se ut. Ordning och reda. Förberedelser. Rutin.

Att få barn innebär att man måste rucka på allt som har med mina ovan nämnda behov att göra. Det går inte (i stort sett) att planera och följa tider, att ha ordning och det går verkligen inte att veta hur morgondagen ser ut. Alltså det går inte ens att veta hur det kommer se ut om 3 sekunder. Hon kan ju bli sjuk? Ramla? Tokböla utan anledning?

En av de saker jag tycker är allra kämpigast är nätterna. Att man inte kan veta i förväg hur natten kommer vara. Kommer hon sova hela? Vakna varje timme? Vara pigg? Gråta? Skrika? Varför skriker hon? Vi har ju haft turen att få en bebis som sovit bra. Fram till sista december. Sen dess har hon inte sovit en hel natt. Det är bara 22 dagar, jag vet. Ibland somnar hon om lätt och ibland absolut inte. Om man vara visste i förväg att hon skulle sova dåligt så skulle det vara så mycket lättare att vara vaken och likaså om man skulle veta att hon skulle sova hela natten skulle jag kunna sova bättre. När man vet att hon inte kommer vakna. Ibland ligger jag lixom och väntar på att hon ska vakna. För man vet inte. Dagarna går bättre för då ska man ju ändå vara vaken. Ibland när kvällen kommer och natten närmar sig (no shit, sherlock) så kommer ångesten krypande. Kommer hon sova inatt? Blir nattningen lättsam? Törs jag duscha eller vaknar hon?

Många, inklusive J, ber mig ofta att vila under dagen om natten varit lång och vaken. Men då kan jag inte. Som mamma har man ju någon slags "mammaenergi" och kan faktiskt känna sig piggare än man borde. Men även om jag inte gör det så är det svårt att släppa tanken om henne. Tänk om hon behöver mig när jag sover? Ingen annan vet väl vad hon vill? Eller..... Jag vet ju att jag inte är den enda som kan. Jag vet verkligen det. Men ändå känns det så. Jag kan inte bara lägga mig ner och somna. Innan jag hunnit slappna av har hon redan hunnit vakna. Så tänker jag illafall. Precis som på natten, jag ligger bara och väntar på ljud. Om man bara visste innan...

Vi pratar ofta här hemma om hur mycket tankeverksamhet som går åt till henne. Ska vi iväg, ja då är det tankar om skötväskan. Hur mycket mat ska med? Är skeden nere? Flaskan? Har jag packat tillräckligt med blöjor? Tänk om jag står där och är utan blöjor, nä, jag packar några till. Behöver jag overall eller räcker jacka? 

Nästan allt vi pratar om är vad som kan förbättra nätterna eller vad som kan vara orsaken till gnäll. Kanske behöver hon äta. Kanske vill hon sova. Om man bara visste. Ska vi vara hemma är tankarna om aktiviteter. Vill hon vara i gåstolen? Leka med det? Varför gnäller hon nu.. Är hon hungrig? Vill hon sova? Är det något fel? Om vi ska ut måste sömnen och måltiden planeras in för att passa att åka iväg. Ja ni hör ju. Jag har svårt att låta dagen komma. Vill ju planera i förväg.

 

Mitt i allt så bryter jag ihop ibland. Det är skönt att gråta en skvätt. Det som hände senast var inatt. 4 nätter utan sömn och inatt då, hon sov okej till 3-4 sen vaknar hon och är gnällig. Jag hämtar ersättning och byter blöja. Det var inte bra så. Försöker buffa på rumpan. Inte bra. Tar henne i famnen och gungar. Inte bra. Lägger henne på sidan och snutten i famnen. Inte bra. Där nånstans hade jag inget mer att ge. Jag bara släpper efter och låter tårarna komma, otröstliga var vi båda två. Hulkandes. Känner att allt är hemskt och då kommer dom förbjudna tankarna. När man saknar sitt gamla liv där man får sova och man kunde veta allt i förväg. Sen slår det mig att man får inte tänka så när man har barn för dom är fantastiska (det är dom). Gråter. Vill inte väcka J för att han ska ju jobba imorgon. Tänker att jag kommer aldrig vilja ha fler barn än Junie, det går bara inte. Hur kan folk skaffa fler barn? Ser fram emot att hon bli äldre och lättare att kommunicera med. Återkommer till tanken att man får inte tänka så. Tur att ingen hör mig. 
Jag tar upp henne i famnen och sitter på knä. Vi fortsätter gråta ikapp och jag ser inget längre för alla tårar lixom suddar ut verkligheten. Någonstans här kommer Jesper in och tar Junie och blir förtvivlad över att se mig så. Han blir besviken över att jag inte väcker honom. Dom går ut i vardagsrummet och jag hör att hon blir så glad över att vara med någon som är mer fylld av energi och dom leker en stund. Jag gråter mig till sömns. J berättar sen att hon varit glad och ville helt enkelt vara vaken, sen fick hon gröt och somnade. Han kom in med henne till mig och jag vaknar till och blir lycklig över att hon sover. Får en puss av en nöjd pappa som går till jobbet. 

Jag somnar om, vaknar vid halv 9 och känner mig överkörd av ett tåg. Men ändå lycklig över att ha en pappa att samarbeta med. Jag måste jobba på det, att låta honom hjälpa till. Hur klara ensamstående detta själva? Junie sov till halv 11. Jag fick ta en lång dusch och äta frukost innan hon vaknade glad och belåten. Förlåten.

 

Jag pratar ofta om att jag ser fram emot att hon bli äldre och allt vad det innebär. Att man kan kommunicera med henne. Få rutiner. Hitta på saker. J tycker att jag ska njuta av nuet, men det är svårt ibland. Så är det med allt, jag ser fram emot att köpa hus, börja jobba, tjäna pengar. Få rutin. Jag saknar också tvåsamheten ibland. Ser fram emot (återigen) när hon kan sova borta och jag kan sova ostört. Återkommer till att man inte får tänka så för att man ska vilja vara med sitt barn som man satt till världen. 

 

Slutligen så vet jag att vi har en frisk och snäll dotter. Jag vet också att jag egentligen inte borde klaga för det finns många som har det så mycket värre med både nattsömn och bebishumör. Vi har allt hjälp vi vill runtom oss om vi bara ber om den. Så otroligt många familjemedlemmar och släktingar som ställer upp dag som natt. Men det är svårt att be om det för jag tycker att jag ska klara av det när jag velat ha ett barn så länge jag kan minnas. Jag är så jävla lycklig över att vi har just Junie hos oss och jag vet att vi tar oss igenom allt, jag och J. Men att omställningen från tvåsamhet till att bli med en liten som tar all tankeverksamhet, all planeringstid och massa välbehövlig sömn var så stor är svår att vänja sig vid. Jag är inte där ännu. Jag kommer nog inte att vara där förrän hon blir äldre tror jag. Man jag vänjer mig.

 

Jag vet också att det dåliga samvetet över att sakna sitt gamla liv, att vilja ha egentid (inte bara med mig själv utan mest tillsammans med J) och att längta efter en enklare vardag inte är något att skämmas över. Alla tänker så. Mer eller mindre. Jag har alltid haft svårt att säga hejdå och det är väl just det allt detta bottnar i, att komma tillfreds med mitt nya liv. För jag är lyckligt lottad och älskar det. Men känslan över att inte få känna vissa saker golvar mig. 

 

Jag är övertygad om att min vardag med plugget tar energi från detta också. Jag kan inte till 100% vara i tankarna med henne. Samtidigt är jag så glad över möjligheten att kombinera för jag tror att jag blivit galen av att bara vara hemma. Så överlag är det bra. Och det går bra. Vi har lagom mycket vi måste plugga på mitt program. Och en fantasktiskt fin klass som ger glädje på plats i skolan. Och släktingar som kan ställa upp så att vi får ihop det.
Jag måste lära mig att det är okej att inte kunna planera allt. Att ta emot hjälp. Jag är inte oersättlig och bäst på allt. Andra kan minst lika bra. Jag måste komma tillfreds med mitt nya liv. Jag älskar det ju. Jag älskar Junie över allt annat och skulle göra allt för henne. Kommer göra det. Måste sänka kraven. Man får göra fel och man får bryta ihop och komma igen. Då blir man starkare. Jesper och våra familjer gör mig stark. Tillsammans. 

 

Tack livet för att vi fått en frisk och glad tjej att följa genom livet. Att hennes leende och skratt överglänser precis allt. Att se hennes utvecklig och se henne växa är ju verkligen värt allt. Att kunna få barn, bara det, jag är så glad att vi kunde det. Hon är ju så fin. Och perfekt. Och krävande. Man det är så värt det i slutändan. Jag är redo nu ♥