1 år som föräldrar

Egentligen är det ju så att föräldraskapet tar sin början redan när beskedet kommer. Man börjar i allra högsta grad att förbereda sig på de mentala bitarna först, kanske till och med att det blir ett bebis-kläder-inköp också. För det är, utan att överdriva, jävligt mycket mentalt att förbereda sig på innan man ska bli förälder. Även om vi var väldigt förberedda på att det förhoppningsvis skulle ske i sinom tid så var det som en chock när graviditetstestet visade positivt den där dagen för precis ett år sedan, idag.

Vi fick beskedet så fort det går att få, i princip. Mensen uteblev och misstankarna steg. Vi hade låång till på oss att förbereda oss.
Det är fantastisk.
Vi älskar dig Junie ❤️


Min förlossingsberättelse
Lördagen den 20 Maj hade vi haft en mysig dag. Det var sommarens första riktiga värme som hade anlänt och som var utlovat att vara i ett par dagar. Vi hade storhandlat på eftermiddagen och Jesper tog en bild på mig när jag blev panikhungrig inne på maxi och vi fick avsluta med att köpa en korv med mos till den höggravida. Kvällen skulle sedan spenderas i kvällssolen på uteplatsen och se när Sverige - Finland mötter i hockey VMs semifinal. 
Parisare skulle bli kvällens middag, men först spelade vi några rundor "sequence" ute i solen.
18.10 kände jag en konstig känsla i magen. Det knäppte lixom till i nedre vänsta delen, på en punkt och sedan tog det någon sekund innan vattnet började rinna. Ljudet av "knäppen" kommer jag aldrig att glömma. Jag skrek rakt ut "vattnet går!!" och det var en otroligt mäktig känsla. 
Jag sprang in på toa där vattnet fortsatte att rinna. Ringde först till mamma och berättade, sen till Ronja och frågade om hon kunde hämta Casper. Sist till förlossningen. Där svarade en kvinna som hette Maria och hon var lugn och frågade hur vattnet såg ut och om värkarna hade börjat (vilket de inte hade då) och förklarade att vi skulle komma in ikväll men att det inte var bråttom. Vi skulle göra mat och fixa det sista i lugn och ro först. Jag skickade iväg Jesper för att hämta babynestet som min mamma sytt och som var hos dom, samt köpa godis och energisnacks till förlossningen.
Jag försökte påta på hemma så gott jag kunde och försökte behålla lugnet och samtidigt förbereda mig på vad som faktiskt skulle ske.. Plockade in dynorna till utemöblerna, funderade på vad jag glömt packa i BBväskan och tog fram parisarkorven på bänken så att Jesper skulle få göra iordning när han kom hem. Här någonstans hade värkarna börjat ta fart redan, dom kom nästan direkt och blev kraftiga och täta på en gång.
 
När Jesper kom hem igen berättade han att han gråtit hela vägen och var så förväntansfull på vad som skulle ske. Jag var lite rädd för värkarna gjorde redan så ont och kom så tätt, tror inte det var mer än 5 minuter emellan bara en halvtimme efter att vattnet gått. Jesper stekte parisare och gjorde sötpotatispommes i ugn. (Jag hade velat prova det länge och J sa att var det något jag skulle äta innan vi åkte in var det dessa pommes!) Han försökte verkligen få mig att äta min parisare, men det var kämpigt och jag fick absolut inte i mig hela. Fokus var lixom inte på mat och jag kände bara att jag ville in til förlossningen så snabbt som möjligt.
 
Vi hade tidigare pratat om att vi skulle gå upp till förlossningen, då all information vi fått sa att det första stadiet kommer vara jättelångt och utdraget, men vi hoppade ju i stort sett över det och därför blev det bilen.. Att ta värkarna när vi åkte upp var väldigt jobbigt och alla små gupp kändes som stora berg som skakade om hela magen. När vi kom fram parkerade Jesper och jag satt kvar i bilen medan han betalade parkering och kollade vilken dörr vi skulle ta. Han hämtade mig och ytterligare några värkar kom påväg in och det var jobbigt på andra plan än smärtan, det var ju civila personer runtom som fick beskåda skådespelet. Södra entrén var öppen och vi hittade direkt till förlossningen och klockan man ringer på för att komma in på avdelningen. Det kändes som lång tid innan någon öppnade, realtid cirka 15 minuter men det kändes som en evighet. Värkarna var starka o täta och även här fullt med civila som gick förbi och kollade på. Jag tog värkarna växelvis på knä lutandes mot Jesper och hängande över hans axlar, det sistnämnda var bäst.
 
Tillslut kom samma kvinna som jag pratat med i telefon och tog hand om oss och vi fick komma in i ett undersökningsrum. Klockan var nu cirka 20.50 och vi fick veta att jag var öppen 6cm redan, vilket förklarade smärtan som redan var så påtaglig. Barnmorskan frågade lite om bedövning och jag berättade att jag helst ville ha lustgas men jag var också nyfiken på epidural (mer för att det gjorde ont så snabbt) men hon sa bara: "Sandra, varför ska du ha det? Du klarar ju detta hur bra som helst?" Och det fick mig fylld med energi då det egentligen var det jag ville!
Jag fick erbjudande om att få bada en stund, då det skulle hjälpa mot smärtan en aning, och jag tog chansen. I rummet med badkaret var ljus tända, lugn musik spelades och i karet var fyllt med varmt vatten. Jag fick hjälp ner och försökte njuta så gott jag kunde. Jag var stressad över att det inte var så lätt för Jesper att hjälpa mig genom värkarna genom att trycka på knäna (ni som vet, ni vet) utan smärtan blev nästan värre och jag tyckte det var jobbigt att veta att jag skulle upp därifrån också.. Så jag ville upp. Fick på mig en sån fin skjorta och fick hjälp av Jesper under en arm och en fantastisk sköterska under den andra. Påväg till vårt förlossningsrum mötte vi en av papporna från vår föräldragrupp för övrigt. Vi fick ett eget rum och det var sentimentalt, speciellt för Jesper som var lite mer medveten än mig.. Han berättade för mig att han grät en skvätt när han insåg att våran dotter skulle se dagens ljus för första gången, just i detta rummet.
 
Natten vi spenderade på förlossningen var det väldigt många som födde barn och då vår förlossning var så smidig och ändå komplikationsfri så fick vi göra rätt mycket själva som det team vi är. Känslan när barnmorskan lämnade rummet var dock lika skrämmande varje gång,. Även om hon inte gjorde något utan bara var i rummet, kändes det som en trygghet. Jag blundade mest och var fokuserad på mig själv hela tiden. Jag fick snabbt upp ett bra mönster med lustgasen och kände att den gav den hjälp jag behövde. Jesper försökte få kontakt ibland "vill du ha vatten", " *försöker dra ett skämt* " osv. men jag valde verkligen det jag kände att jag ville lyssna och svara på. J upplevde det ibland som att hans ord inte nådde fram till mig som inte reagerade, men jag kommer ihåg allt och det känns så bra efteråt. 
 
Det var lite kämpigt att få lillan ner hela vägen förbi allt påvägen (innan man får börja krysta) och nära att vi fick sätta in dropp för att få värkarna att vara längre och tillåta längre krystningar. Men jag stod på knäna och lutade mot det uppfällda ryggstödet och tillslut var hon nere och redo att komma ut på riktigt. Barnmorskan var extremt bra och tog med oss i alla steg tydligt och lugnt. Hon frågade om vi ville känna på huvudet när det kom ner och det var ju inte mindre motiverande! När krystvärkarna kom och jag verkligen fick ta i tog det någon värk innan jag gjorde på rätt sätt (det som är rätt gör mest ont och därför var det lockande att undvika..). Det var också så lugnt och skönt mellan värkarna! Som på film, så kunda jag ladda om. Det tog cirka 10 minuter innan huvudet kom ut och det var ju helt jävla sjukt att se! Jesper tog en bild med telefonen och den kommer jag bära med mig resten av livet!
Efter någon värk till så hon var ute, 01.34 den 21 maj 2017
 
Efter detta fick jag henne på bröstet och Jesper fick klippa navelsträngen när den slutade pulsera. Mäktigt. Sen fick vi vara ensamma någon timme då alla andra som födde också behövde hjälp.. Jag somnade med henne i famnen och Jesper i fåtöljen breve. Tills barnmorskan kom tillbaka och gjorde iordning mig. Ni som fött - ni vet när de trycker på livmodern - alltså det var värre än allt som gjort ont innan.. Jag spydde av smärta. Jesper fick ta lillan, en osäker nybliven pappa och en illamående nybliven mamma, men vi löste det. 
 
Sedan fick vi komma upp på BB och jag var stolt som en tupp när jag åkte upp i rullstolen med henne i famnen. Vi fick det traditionsenliga förlossningsfikat och var kärare och lyckligare än någonsin!
Jag älskar dig Jesper!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
2 dagar senare hade jag en avslutande redovisning i skolan. Jag övade på BB och gick sedan min första riktiga promenad från BB till universitet och svettades genom den timmen det tog. Jesper fick lugna en skrikande bebis på BB som inte hunnit amma innan då läkarbesöket drog ut på tiden..
 
 
'
 
 
Några dagar senare - första bilturen! (Vi gick hem från BB)
 
 
Sammanfattningsvis så var min förlossning jättebra! Jag klarade mig med lustgas, precis som jag hade önskat innan, och med Jesper som tryckte på knäna. Tiden från att vattnet gick tills att hon var ute blev cirka 7,5 timmar aktivt med värkar och det var varken för långt eller för kort, om man ska vara realistisk. Jesper var fantastisk vid min sida och likaså ALLA som jobbade på förlossningen den natten. Jag är så nöjd och tacksam och vill verkligen göra detta igen, det är utan tvekan det häftigaste, smärtsammaste, mäktigaste och mest minnesvärda jag varit med om hittills i mina dagar. Heja kvinnokroppen och även mannens som gör detta möjligt ♥
 
BVC 3 månader, spruta och efterkontroll

På senaste besöket var Junie 3 månader (eller alltså snart) och fick därför sina 3-månaders-sprutor. Det var fruktansvärt, för mig, men helt okej för henne. Hon skrek till när sköterskorna stack henne i varsitt lår och var lite ledsen men lugnade sig några timmar innan hon var lite grinig på kvällen. Sådär som att det gjorde ont ibland när hon rörde sig. 1,5 dag senare var hon helt sig själv igen och jag ser inte fram emot nästa... 

Vikt 3 månader: 5530g

Längd 3 månader: 60,9cm

Sedan var jag å min efterkontroll 2 dagar senare och allt ser fint ut, så att säga. Även om dethär med gynkontroller är det konstigaste och obekvämaste som finns så är det bra. Punkt. Jag får inte börja springa eller jogga eller liknande ännu men jag får träna allt annat

som känns bra.

Precis som jag brukar tänka själv. Jag vägde förresten 1kg mer än innan graviditeten nu, det känns bra.

Den 21 är lillan prick 3 månader och då kommer en uppdatering av min kropp.

Kram!