Igår gick vi, enligt min app, in i vecka 7. Det känns ju ASlänge! .. Fast verkligen ingenting egentligen, med tanke vad som väntar framför oss.

 

Symptom: Ont i brösten (Mamma, du kramade mig så hårt igår att jag fick säga Aj, hoppas du inget anade då! haha) och så nedrans lätt trött. Alltså pigg när jag kommer till skolan sen efter en timme har jag svårt att hänga med och när jag kommer hem efter lunch, då dagarna tack och lov sällan är längre än så, så är det soffan dirr och någon timme. Sen har jag svårt att få tillbaka energin och ta mig upp igen. Som idag, det tog 2 timmar i soffan innan jag nu pluggat nästan 1 innan det behövs en paus igen. Sen är jag småsugen på att äta hela tiden, fast de har jag nog alltid varit.... hehe.

Sen sover jag dåligt på nätterna också, alltså brösten ömmar så dom går inte att sova på /Magsovaren. Sen är det faktiskt såhär att den lilla micro-sekunden jag hinner vakna till när jag vänder mig typ, så börjar jag tänka på detta roliga. Jag ska bli mamma. Jesper ska bli pappa. (Casper ska bli storebror....ish) Och det lixom väller över inom mig. Jag börjar tänka på kommande mysmånader när magen växer och släkten klämmer. Jul. Sen mot våren med målet att träffa bebis. Sen då? Jo VÄRLDENS bästa sommar. Alltså. 

Vem kan sova när dessa tankar kommer?

Speciellt när man inte kan bestämma över känslorna längre. Jag kan berätta om 3 snedsteg jag gjort hittills. 

I nästa inlägg.