Vecka 40 (39+5)!

Jag har aldrig varit så gravid som jag är nu! Junie kom ju ut v39+0 vilket i realtid hade varit förra lördagen, den 12e. Därför känns det redan som att jag gått över tiden?

 

Jag mår oförändrat. Sover sisådär, men vad kan en förvänta sig. Går sisådär, men vad kan en förvänta sig. Allt är väl som en kan förvänta sig i v40 ungefär.

Magen är så enormt stor och ligger i mitt knä hela tiden, typ även när jag står. Okej, kanske en liten överdrift men känslan är sån. Den kliar också nåt överjävligt, alltså jag har aldrig varit med om maken till kli. Det har blivit djupa bristningar under naveln, nere vid troskanten och där är typ.. Myggbett tänkte jag säga. Men prickar som kliar. Googla på typ djupa gravidbristningar så får du se. Det är plågsamt. Som en yta av 1x0,5dm TÄCKT med myggbett. Förstår du känslan av att klia på dom? Det är magiskt. Sen blir det en miljon gånger värre och det blir lätt rött/iriiterat/sårigt. Har smörjt magen SÅ mycket med olika oljor som hjälper om man gör det regelbundet och aldrig låter det torka typ. BM tipsade om en blöt och kall handduk men jag fick panik av den, blev inte bättre alls för mig. Det har börjat klia på knogarna på händerna också, inte alls i samma utsträckning men nämnvärt.

Sen är jag väldigt svullen också. Förlovningsringen var många veckor sedan jag fick på mig. Det finns ett par skor som passar, inte ens mina underbara go-to birkenstocks passar längre utan är för trånga. Jag känner hur händerna pulserar om jag håller dom neråt och även i fötterna/benen om jag står stilla för länge. Typ i duschen. Det svullna är inget jätteproblem tycker jag. Men man blir ju ingen fashionista i sammanhanget.

 

Annars med känslan i kroppen då?

Förra onsdagen hade jag värkar nattetid så pass att jag ringde förlossningen. De var inte superregelbundna eller gjorde superont men de höll i sig i 3 timmar. Efter att jag ringt så avtog de dock. Samma sak hände i förrgår och Jeppe stannade hemma från jobbet för att vi trodde att det var på gång, men det avtog även denna gång efter att jag ringt förlossningen. Otroligt mentalt påfrestande måste jag säga. Med Junie gick vattnet från ingenstans och då visste vi ju att det var igång, men nu bara går man och väntar. Man tror att allt är något och letar tecken hela tiden. 

Jag har någon fixidé att jag vill duscha och smörja in kroppen i god bodylotion innan vi åker in, så 2 nätter har jag nattduschat och ssenaste gången kom jeppe upp från Junies säng helt glad över att det var på gång.. Men det var det ju inte. Inatt skulle jag upp och kissa, som varje natt, och då vaknade J lika glad "SKA DU DUSCHA?!".. Nej tyvärr, bara kissa..

 

Dagen efter första värk-natten var jag väldigt trött och somnade mitt i en lek med Junie i sackosäcken. Jeppe hade enormt roligt åt det och hann fota med en poserande dotter innan jag vaknade. Livet ändå lixom?

 

 

Dock så är jag väldigt redo nu. Jag ville hinna fylla 30 ↑ (som jag gjorde den 12e) och gärna hinna vänta in den 14e, då BB/förlossningen släppte på coronarestriktionerna och pappan får nu följa med som vanligt. BBväskan står fett redo, nagellacket är on fleek varje dag (annars målar jag om det), håret är alltid rent (annars tvättar jag det) och min BB-lista på spotify är sprängfylld av bra musik som är nerladdad (extremt viktigt för att slippa lagg). Junie följde med mina päron till stugan i helgen och jag är, likt förra gången, så överjävligt peppad på förlossningen!

Jag är SÅ redo! KOM AN BARA! 💜

 

 

 

v40 (39+0) med Junie (precis efter att vattnet gått!)

 

 

 

v40 (39+0) med Junie (precis efter att vattnet gått!)